måndag 8 april 2013

Det krävs inte mycket!

Ovanpå vår lägenhet bor en äldre dam. Första gången jag kom i kontakt med henne var när min katt rymde. Vilket han gör om dörren är olåst. Han hoppar och trycker ner handtaget. Jag vaknade av röster som sa:
"Vems kan han vara", "vilken fin katt", "han vill tydligen hälsa på här". Mina yrvakna tankar försökte placera röster, meningar och djur. Jepp, ytterdörren stod på vidgavel. Katten var borta!

Jag kastade mig upp, på med lite kläder, ut i trappen och lyssnade.
"Du är så söt", hörs uppifrån så jag tar två steg i taget uppåt. Helt plötsligt ser jag två äldre damer stå och prata i den enes lägenhet. Jag tittar in och min katt rusar lyckligt mot mig. Jag lyfter upp honom, säger förlåt, å springer ner till min lägenhet.

Sedan dog jag av skam. Fy katten så jag såg ut. Håret på ända å knappt påklädd! Å fy katten åt katten också! ;)

Efter det så började tanten ovanpå prata med mig (vilket hon faktiskt inte hade gjort innan). Hon är väldigt fin, nästan som om hon vore religiös (fördomsfull?!). Pratar fint, korrekt och är lite... strikt. Kan säga något mysigt så som: "Må lycka vara med dig nu i juletid" osv. Hon tycks inte ha någon kontakt med någon annan i huset. Trots att jag dock stormat in på det sätt jag gjorde så vart vi bekanta.
När sambon flyttade in så sa hon till mig (medan han stod bredvid): "Om han inte är snäll mot dig så kommer du till mig direkt så ska jag prata med honom". Sedan log hon mot sambon och sa: "du måste vara rädd om henne, för hon är dyrbar".


Sedan dess har hon haft det tungt. Hon har förlorat sin livspartner och nu har hon själv genomgått en svår operation. Jag har ibland stött på hennes bror, förstått att det är han då de är väldigt lika, å har då frågat om henne och hälsat (hon har då varit på lasarettett osv.).
Jag har förstått att hon är hemma nu.

Så härom dagen hängde jag en bukett med tulpaner på hennes dörrhandtag (ville inte ringa på då jag inte tror hon kan öppna efter operationen). I kväll damp ett brev ner i vårt brevinkast. En hemtjänstflicka hade leverat det.

Damen ovan berättade i brevet att hon hade gråtit av lycka då hon fått buketten och alla varma tankar.

Tänk så lite som krävs för att göra någon glad!

Bild från: http://www.oregonhomecareservices.com/

3 kommentarer:

  1. Jag håller med. Det krävs så lite för att göra någon glad. Fint gjort Åsa

    SvaraRadera
  2. Så underbart gjort av dig!! Visst är det så att det krävs lite för att göra någons dag.
    En hel bukett till dig!

    SvaraRadera
  3. det finns mycket gott i dig

    SvaraRadera